Foto commons.wikimedia

Under Vietnamkriget användes helikoptrar för första gången i strid i större skala. 101:a luftburna divisionen och 1:a kavalleridivisionen använde helikoptrar av typen UH-1 Iroquois, inte bara för luftlandsättningar utan även för regelrätta stormningar från luften. För att understödja marktrupperna under sådana stormningar utrustades vissa Iroquois-helikoptrar som ”Gunships” tungt beväpnade med kulsprutor och raketer i stället för ilastad trupp. Eldkraften kom väl till pass, men det framgick snart att Iroquois-helikoptern var för långsam och klumpig för den uppgiften och att OH-6 Cayuse var för liten för att kunna bära tillräckligt med eldkraft.

Bell började därför utveckla en variant av Iroquois med tandemcockpit och utan lastutrymme. Flygkroppen kunde därigenom göras smalare och lättare vilket minskade luftmotståndet och gav kraft över att bära tunga vapen. Armén var från början inte alls intresserad utan föredrog att satsa på det mer ambitiösa projektet AH-56 Cheyenne. Cheyenne-helikoptern drabbades av tekniska problem, förseningar och fördyringar vilket gjorde att projektet lades på is 1969 och slutligen lades ner helt 1972. För att fylla rollen som eldunderstöd till de luftburna enheterna i Vietnam lade därför USA:s armé ut en offertförfrågan på en enklare och billigare attackhelikopter som kunde börja levereras snabbt. Kontraktet gick till Bell i konkurrens med bland andra Boeing, Sikorsky och Kaman.

Helikoptern fick beteckningen AH-1 (attack helicopter), men för att undvika förväxling med Iroquois-helikoptrarna som hade beteckningen UH-1 (utility helicopter) fick de olika versionsbeteckningar. Den första Cobra-helikoptern fick därför beteckningen AH-1G.

Även USA:s marinkår var intresserade av en attackhelikopter, men eftersom de ofta opererade från fartyg och därmed flög mycket över vatten krävde de en helikopter med två motorer för ökad driftsäkerhet. För att få plats med två motorer tog man hjälp av Pratt & Whitney som byggde ihop två stycken PT6-gasturbiner med en växellåda till ett kompakt paket kallat PT6T Twinpack på totalt 1800 hästkrafter.

Varianter

• AH-1G Första modellen producerad för USA:s armé.
• AH-1Q AH-1G med M65 teleskopsikte för att kunna avfyra BGM-71 TOW.
• AH-1S AH-1Q med starkare motor på 1800 hästkrafter.
• AH-1P AH-1S med ny rotor i kompositmaterial och ny cockpit med anti-reflexbehandlade glaspaneler.
• AH-1E AH-1P med nytt kanontorn under nosen med en 20 mm M197 gatlingkanon och ett förbättrat sikte för 70 mm raketerna.
• AH-1F AH-1E med laseravståndsmätare och IR-störsändare ovanför motorutblåset.
• AH-1J Första tvåmotoriga modellen producerad för USA:s marinkår med samma kanontorn som AH-1E, men i övrigt lik AH-1G.
• AH-1T AH-1J med förlängd stjärtbom och ny växellåda för att kunna bära mer last, samt samma teleskopsikte som AH-1Q.
• AH-1W AH-1T med nya starkare motorer, FLIR och möjlighet att skjuta AGM-114 Hellfire.
• AH-1Z AH-1W med en modernare rotor (samma som Bell 412), facklor och ny avionik, bland annat hjälmsiktet Top Owl.

Källa sv.wikipedia