"Från platserna för de första sprängförsöken med levande försöksdjur utanför Jokkmokk och kärnvapenprogrammets mystiska bergrum, djupt inne i Sörmland, dit ingen satt sin fot på över 20 år, till de som protesterade, som 93-åriga Ingrid Segerstedt-Wiberg.

Alla medel var tillåtna för att bevara kärnvapenprogrammets djupaste hemlighet, samkörningen av det civila kärnenergiprogrammet i Sverige med ÖB:s militära."

En skamfläck.

2022 I samband med Natodebatten i Sverige har vårt ställningstagande mot atombomber tagits fram som ett argument mot Natomedlemskap. Patrik Kronqvist skriver i Expressen att argumenten bygger på hyckleri i historieskrivningen- " det är ironiskt att de debattörer som efterlyser mer folkbildning före ett Natobeslut samtidigt sprider rena myter om den svenska efterkrigshistorien", skriver Kronqvist. Sverige var på sin tid en spetsnation i utvecklandet av nya nukleära vapen.

"Men av flera skäl blev det aldrig några atombomber. Det viktigaste var att USA låg på för att stoppa projektet. I utbyte fick Sverige hemliga amerikanska säkerhetsgarantier."---

"De svenska spetskunskaperna om atomvapen kom dock, ironiskt nog, till användning i det internationella nedrustningsarbetet. I skydd av USA:s kärnvapenparaply blev Sverige en stark röst mot kärnvapen. Hyckleriet var totalt.

Det märkliga är att denna ljusskygga svenska efterkrigshistoria nu lyfts fram som ett ideal av Nato-motståndare.

Maria Schottenius på DN:s kultursida drömmer sig tillbaka till den påstått stolta tid då Sverige kunde agera på världsscenen ”i kraft av vår fria ställning” och hon säger nej till ”Nato som ny radioaktiv överrock”?

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson vill inte heller att Sverige ska skyddas av kärnvapen utan önskar att vi ska vara en ”fortsatt trovärdig röst för kärnvapennedrustning”.---