Foto commons.wikimedia

Sea Dart kom att utvecklas under 1960-talet som huvudbeväpning för jagarna av Bristol-klass. Vid Falklandskriget sköt man ner sju argentinska flygplan med hjälp av Sea Dart-robotar. Robotarna hade en svaghet nämligen dom var otillförlitliga mot mål på mycket låg höjd, vilket ledde till förlusten av jagarna HMS Coventry och HMS Sheffield.

Argentina hade köpt två stycken Sheffield-klass jagare Hércules och Santísima Trinidad från Storbritannien under under 1970-talet . Och man kände till om Sea Dart-systemets prestanda. Det gjorde att Argentina avände en taktik att anfalla brittiska fartyg på mycket låg höjd så lågt som bara 10–15 meter över havsytan. 

Under februari 1991 genomförde HMS Gloucester eskort av det amerikanska slagskeppet USS Missouri i Persiska viken när de anfölls av en SY-1 Silkworm kustförsvarsrobot. Roboten sköts ner av en Sea Dart från Gloucester vilket var första gången som en sjömålsrobot förstörts av en luftvärnsrobot i strid.

Början av 2000 har Sea Dart-systemet nått sin beräknade livslängd. Robotsystemet togs bort från alla fartyg i Invincible-klassen i samband med att de fick större flygdäck och mer utrustning för Harrier GR.9 och Merlin-helikoptrar.

• Mod 0 – Ursprunglig version från 1960-talet. Elektronik baserad på elektronrör. Räckvidd 40 nautiska mil.
• Mod 1 – Improved Sea Dart införd 1983–1986 baserad på erfarenheter från Falklandskriget. Halvledarbaserad elektronik och förbättrad förmåga mot mål på låg höjd.
• Mod 2 – ADIMP (Air Defence IMProvement) med autopilot och datalänk vilket fördubblar räckvidden till 80 nautiska mil och gör det möjligt att ha fler robotar i luften samtidigt. Införd 1989–1991.
• Mod 3 – Nytt infrarött zonrör infört 2002.

Källa wikipedia